Jag vill så mycket

Jag vill så mycket med mitt liv. Jag vill åka till USA och plugga, jag vill bo i Italien (igen), någonstans i en mindre stad i England, ja varför inte i Irland. Jag har till och med tänkt på alternativet Tyskland. Jag vill jobba i Australien, bada i Nya Zeeland. Jag vill ha många barn, jag vill gifta mig tidigt. Jag vill göra så mycket innan jag blir "för gammal". Fast gammal blir jag nog inte på länge. Mitt blod och mina tankar är lika fräscha som en trettonårings. Men tankarna är inte lika barnsliga förstås, inte alltid i varjefall. Ibland känns det som om all tid bara rinner i väg (ibland står den faktiskt stilla, älskar och hatar det) och jag kommer snart att sitta där med grått hår och med samma drömmar som inte längre går att fullgöra.

Ont i näsan

Oj vad jag uppdaterar mej ofta denna vecka, bli dock inte en vana, det är nog bara en tillfällighet.
För alla er som alltid ha trott att jag var en aning blåst (hoppas inte såå många) hade fel idag. Jag fick bekräftat ett VG av en 10 sidig vetenskaplig analys. Och fan vad jag var stolt över mej själv. Vill bara ringa alla släktingar och bevisa att jag går för något. Inte för att jag måste bevisa nånting egentligen..

Så har jag ju så fruktansvärt ont i näsan. Jag tror det är sidoeffekterna som slår till nu efter den näsoperation jag hade för cirka gurka 21 år sedan.
Så går det med okompetenta finska läkare.

Mumintrollets onsynliga vän

Om ni inte fattat det ännu så är bilden vid min profil mumintrollets vän 'osynliga ninni'. På många sätt kan jag relatera mej till henne. Hon blir ju starkare och starkare desto mer hon får vara sig själv och låta bli att stå under andras krav. Jiii, go girl.

du

Du...
Får jag gömma några drömmar hos dej?
Några naiva och vackra
som andra kanske skrattar åt.
Jag vill låta dom bo
längst inne i dej.

Får jag dansa klumpigt
och sjunga falskt för dej
en solig dag
när hjärtat spränger i bröstet?
Se inte till reflexerna,
upplev källan!

Får jag vara i din värme
och långsamt mjukna
när själen blivit lite frostbiten
Håll om mej
tills jag ler igen!

Får jag slösa min kärlek på dej?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd?

Jag vill se dej i ögonen
och låta ett leende
berätta att jag älskar dej!

Sigrid Renklint

Kärlek är mer än en känsla

Har ni någonsin tänkt på att den första kärleken är precis som den första snön. Den känns skön, mjuk och efterlängtad. Det enda som skiljer dem åt är att kärleken lämnar ett oändligt minne. Den första snön smälter snabbt och vi glömmer snabbt att den nånsin existerat. Snabbt snöar det igen och nu kanske vintern redan kommit för att stanna. Så är det inte med den första kärleken. Den kanske tar slut men spåren är eviga.


Men om ni vill veta vad jag anser att kärlek är för mej idag skall ni veta att det är mycket mer än en känsla.

Kärleken är delad egoism, den växer när den brukas, kärlek är ett försök att komma ifrån sin drömvärld till verkligheten, kärlek är tyst förståelse och tillåter mänsklig svaghet (thank God).

Otrohet

Att reflektera kring otrohet kan vara bra för en själv men får kanske även andra att tänka till. Nu talar jag inte om det man ser på serier eller film, jag talar om otrohet med vanliga människor berörande vanliga känslor i vår riktiga verklighet. De där snubbarna i serierna spelar bara otrogna och de känslor otrohet bidrar till. Det är inte alls så som det är i verkligheten. I verkligheten gör det otroligt ont, antingen att se på eller vara inblandad. Det gör så ont att man mår illa. Fysiskt illamående. Egentligen vet jag inte vad som är värre. Att vara den som sviker, den som blir sviken eller den som ser på när någon annan sviker en kär. Allting känns bara fruktansvärt och jag vill kanske inte tänka vidare på saken.

Folk glömmer att berömma

Sitter i soffan efter en givande (psykiskt) badminton träning och glor på idol. Det var inte fysiskt ansträngande vilket kanske var en aning synd men jag gläder mej över de spelkumpaner jag fann. Vi spelade dubbel, en tjej från italien, en kille från frankrike, en svensk kille och så jag som blev helt förvirrad över vilket språk jag skulle utnyttja. Spelet var lätt och jag kände att det verkligen var roligt. Ibland har det ju blivit lite för allvarligt då irritationen över förlorade bollar blivit för stor. Men nu var det skoj och vi skrattade hela tiden. Det fina med passet var att killarna (även tjejen) berömde mej om och om igen. Jag är ju inte den bästa badminton spelaren (långt ifrån) men de ansåg kanske att de fanns en del bollar man kunde berömma för. Och jag äslskade det. Så på bussresan hem började jag fundera över att folk verkligen inte berömmer varandra så särskilt mycke. Och vem är det då som gör det om någon nu verkligen gör det. Kom på en kompis som faktiskt berömmer mej. Inga namn bör nämnas. Jag tror faktiskt att han vet det själv. Och jag tar till mej vad han säger och är tacksam för det. Annars anser jag att föräldrar och pojkvänner kunde sätta mer effort och tanke i att berömma. Ibland som tjej kan man behöva något sådant och inte nöja sej med vad någon främling säger på träningen.

Längtan

Idag var det då en dag man saknade Jan alltför mycket.