Let it snow let it snow let it snow

Jävla växthuseffekt. Let it snow allready.

Om ni vill göra något åt saken följ mitt exempel.

* ät mer grönsaker och mindre rött kött (jag lämnar köttet helt och hållet)

* minska intaget av läsk och godis ( detta är det svåraste för mej, extremt beroende)

* Undvik produkter med kort hållbarhet

Detta är alltid en början. Sen finns det förstås större steg att ta.

Inget vinner ju känslan av lätt snö nudda näsan. Do it, come on do it.

Kvidevitt

Igår när jag lade mig hörde jag fåglarna kvittra utanför mitt fönster. December kontra april?

Jag tyckte det var stort.

Holy Christmas

Finns det nåt att tilläga i dessa väntanstider?
Någon som känner till detta? I love it. Och tomten.

Seth Cohen och glass

Jag vet att man skall vara trogen för sin partner and all that bullshit men det kan bara inte hjälpas att jag gillar Seth Cohen. Ta mej inte fel jag gillar karaktären och inte den verkliga Adam Brody. Han är bara arrogant och självupptagen. Det är Seth som gäller. (Även om Jan såklaaart är världens finaste och snyggaste)

Så satt man igen och väntade på att OC skulle börja. Idag säsångsavslutning. Och jag gråter. Och glassen som jag sparat för programmet är redan uppslurpat.

Egoism i superlativ

Jag kände mig otroligt dum igår. Tanken om att någon känslig eller mindre känslig tysk skulle bli ledsen när Jan åker har ALDRIG slagit mig. Inte en enda gång har jag tänkt på det. Jag har såklart bara varit glad för min egen skull, att jag inte längre behöver längta, sakna, tänka, lägga mig ensam. Noh sen hade någon viss tysk liten pojke skrivit i skolan om "sina drömmar". Världsfred och allt det där goa tog väl första och andra plats men det tredje han önskade sig var att hans storebrorsa skulle stanna hemma i Tyskland. Med längre diskussioner om ämnet i familjen hade det avslöjats att det fanns ett oändligt antal personer som höll med.

Och ni vet inte hur de stack i mig. Som amor när han skjuter pilar. Men denna gång sköt han något iskallt. Typ en ispinne, rakt i mig. Och kan ni tänka er, det första jag tänker på är att fan - det gör ont i mig. Att jag kände skuldkänslor över att kidnappa deras son. Ett dygn senare ser jag att det inte alls har med mej att göra. Det är totalt deras grej. Knappast kände Italien skuldkänslor när jag åkte dit. Inte var mina föräldrar ledsna på familjen Boninos. En ny situation väcker alltid känslor och den som tar det stora nya steget är den som alltid har makten. Men jag som lever i en värld full av egoism tog pilen rakt i mig. Och once and again handlade allting om mej.

Kan inte julgubben redan knacka på dörren

* Huvudvärk

* Torra franskisar

* Trött

* Italienska-tenta-stress

* Uppsats mättnad

* Julväntan

* Övergång direkt till julafton (bort med det är överskattade juklappsköpen)

* Nya skor från Karltex. Vill ha vill ha.

* Kaffesugen 24/7

* Varför inte bara ligga i soffan och kolla på TV dynget runt?


Tack.

Allt på samma gång

Att transkribera är tråkigt. Man tror att man inte behöver tänka så mycket men oj så koncentrerad man måste vara. Folk mumlar i skägget, och de där med godis i en papperspåse. Hmm. Det prasslar som fan när nån tar en godis. (Jag tror att det var jag 80% av gångerna). Nästa gång blir det en skål.

Men jag transkiberar för jag är tvungen att göra det. Men ni skall göra som jag, knäppa på datorns tangenter, se på Everwood (antagligen den tråkigaste serien ever made) lyssna på julmusik (absolute christmas 2006 har en del mindre tråkiga låtar) och dricka kaffe. Allt på samma gång. Då känns hela uppgiften betydligt lättare och trevligare. Pröva det och bevisa att jag har fel.

Och snart kan man smaka på den hemgjorda lasagnen.

Gräl

Jag hatar gräl med personer som man tycker såå mycket om. Mer än jag kan visa med armarna brett ut i sidorna. Och om det är så då är det fråga om att gilla jättemycket.
Ibland kan inte ens otroligt god hemgjord lasagne och godis hjälpa.

Men då rings de och bes om ursäkt. Och med det lilla ordet är allt förlåtet. För jag tror på att folk kan ångra dåligt beteende. Helt genuint.

Små behov

Idag saknar jag mina vänner. Jag längtar faktiskt ganska mycket till den sociala krets jag har i Helsingfors. Skillnaden är stor mellan det sociala livet här och där. I Hesa kan man åka hem till nån när som helst, man känner de närmaste polarna ut och in. Och de fina med dem är att när jag återvänder till Finland finns de där, som om jag inte varit borta. De trogna i alla fall. De som jag vet och känner. Här i Göteborg känner man en hel del. Men relativt ytligt. Jag kan fika med folk som är hur goa som helst. Men berätta om mina problem, mina drömmar, mina trubbel. Noup. Och det är därför jag ibland längtar hem. Till dem som säkrar existensen. Att man inte ens behöver tänka på ordet umgås & vänner. För de finns där.
Och tanken om att jag o syrran sky bo i samma stad skulle vara en otroligt bra grej. Men det går inte. Inte idag i allafall. Och kanske inte heller i framtiden så som det nu ser ut. För henne.

Och inte för att Göteborg kryllar av hur sköna personer som helst. Det finns det. Men jag vill att Jan flyttar in nu. Jag har väntat tillräckligt.