länge sedan, förlåt

Hoppsan, de blev väl visst ett litet hopp här med mitt bloggskrivande. Vi stack ju till Italien, så skulle ja flytta och så har det ju varit en hel del med uppsatsen som plötsligt tog över mitt liv. Näe, kanske så allvarligt är det inte men jobb har vi gjort i alla fall. Italien va fantastisk. Eller rättare sagt nostalgisk. Jag mindes allt som om det var igår och även min vistelse hos familjen Bonino kändes som om jag jobbade där och aldrig lämnat dem. Helt ärligt vet jag inte om de var skönt att lämna dem igen eller ifall det helt enkelt var fruktansvärt jobbigt att gå ifrån en så ljuvlig familj. Aino stack till Bologna så det blev inte så mycket av Torino för henne. The Huntsman hade smått förändrats då ingen annan än Viktor och ägarens son var kvar. Hela stämningen var veck på nåt sätt. Nu var det ju antagligen så att ägarens son var singel och kom därför till mej och talade om att han ville träffa mej o så. Han tog sin tid den jääveln, ja menar Angie och jag hade ju våra blickar fast skruvade i honom för mer ett år sedan, då när han spatserade omkring med den där onödiga flickvännen. Men nu är jag bara glad för min egen skull att jag har en prins som såg mej genast och tog mej med storm, så gott det gick ja.

Lägenheten är super. Jag gillar varenda vrå här inne. Allt stök här innan det blev någorlunda fixat kunde inte ha klarats av utan de hjälpsamma små trollen som hjälpte mej med flytten och åkte med mej till Ikea. Thanks blokes.

Päärfekt att få snacka me Kiki här en regnig eftermiddag, hoppades på att hon skulle synnas mer online men nu har hon försvunnit igen. Kom ihåg igen att hon var en sån man kunde tala med om allting.

Nu ska ja ta mej en titt på de nyköpta ikeagodset tillsammans med en kopp kaffe i min onecup-coffemaker.

leverpastej