En dialog en gång

han sa:

du har inte ändrats överhuvudtaget

Jag sa:

men du har int gjort en ända fucking insats att veta ifall jag har det eller inte!

han sa:

men.. ¨

Jag sa:

ja just de.. o snälla säg ingeting mer

Han sa: ninni.. de e s fint att se dej igen.. ja menar. de finns så mycket jag vill säga..

Jag sa:

men glöm, du gör mej bara lessen, eller besviken på mej själv.

Jag sa: de e så fint att se att du är lycklig, de är du ju?

Han sa: jah.. (o suckar med ett leende) (ja känner gott välbehag inom mej. kan man känna såhär mycket lycka för en vän som är lycklig?)

Jag sa: men de e fint. o ja ser att du har ändrats

Han sa: oj, ja de har ja väl. men hur tycker du det?

Jag sa: med allting från det du var förrut

Han sa: hur var jag förrut?

Jag sa: men olik

Han sa: så du tycker att du har ändrats?

Jag sa: men du.. mitt mentala jag är inte längre den lilla tjejen me de otroliga behoven.

Han sa: (nej han mumlade bara)

så steg jag upp. ville hitta han ja spenderat mest tid med. men visste att han var med någon tjej. ifall han skulle se mej kanske han skulle ändå komma till mej istället. men ja fann honom inte. blev besviken på honom. på mej själv. så gick de alla iväg från mej. ja tappade andan, kände ögonen vattnats. men ja höll alla känslor inom mej. ja e ju så stark (jeah, pah). den ena vinkade länge där han stod på perrongen o kollade in i tåget. Jag älskade stunden. Jag älskade älskade. så rullade jag framåt. varför i helvete fyller dom mej med så mycket.. nånting som ja int ens kan sätta finger på. they blow my mind. totally. o nu sitter jag här. o längtar till stunden jag ser dem alla igen. vadå? att jag inte längre har obegripliga behov? pah. kanske han hade rätt endå..


Just a memory from the past.