Folk glömmer att berömma

Sitter i soffan efter en givande (psykiskt) badminton träning och glor på idol. Det var inte fysiskt ansträngande vilket kanske var en aning synd men jag gläder mej över de spelkumpaner jag fann. Vi spelade dubbel, en tjej från italien, en kille från frankrike, en svensk kille och så jag som blev helt förvirrad över vilket språk jag skulle utnyttja. Spelet var lätt och jag kände att det verkligen var roligt. Ibland har det ju blivit lite för allvarligt då irritationen över förlorade bollar blivit för stor. Men nu var det skoj och vi skrattade hela tiden. Det fina med passet var att killarna (även tjejen) berömde mej om och om igen. Jag är ju inte den bästa badminton spelaren (långt ifrån) men de ansåg kanske att de fanns en del bollar man kunde berömma för. Och jag äslskade det. Så på bussresan hem började jag fundera över att folk verkligen inte berömmer varandra så särskilt mycke. Och vem är det då som gör det om någon nu verkligen gör det. Kom på en kompis som faktiskt berömmer mej. Inga namn bör nämnas. Jag tror faktiskt att han vet det själv. Och jag tar till mej vad han säger och är tacksam för det. Annars anser jag att föräldrar och pojkvänner kunde sätta mer effort och tanke i att berömma. Ibland som tjej kan man behöva något sådant och inte nöja sej med vad någon främling säger på träningen.