Jag kände mig otroligt dum igår. Tanken om att någon känslig eller mindre känslig tysk skulle bli ledsen när Jan åker har ALDRIG slagit mig. Inte en enda gång har jag tänkt på det. Jag har såklart bara varit glad för min egen skull, att jag inte längre behöver längta, sakna, tänka, lägga mig ensam. Noh sen hade någon viss tysk liten pojke skrivit i skolan om "sina drömmar". Världsfred och allt det där goa tog väl första och andra plats men det tredje han önskade sig var att hans storebrorsa skulle stanna hemma i Tyskland. Med längre diskussioner om ämnet i familjen hade det avslöjats att det fanns ett oändligt antal personer som höll med.
Och ni vet inte hur de stack i mig. Som amor när han skjuter pilar. Men denna gång sköt han något iskallt. Typ en ispinne, rakt i mig. Och kan ni tänka er, det första jag tänker på är att fan - det gör ont i mig. Att jag kände skuldkänslor över att kidnappa deras son. Ett dygn senare ser jag att det inte alls har med mej att göra. Det är totalt deras grej. Knappast kände Italien skuldkänslor när jag åkte dit. Inte var mina föräldrar ledsna på familjen Boninos. En ny situation väcker alltid känslor och den som tar det stora nya steget är den som alltid har makten. Men jag som lever i en värld full av egoism tog pilen rakt i mig. Och once and again handlade allting om mej.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
chilli, man tänker ju allti först på sej själv. speciellt du. nå nej skämt o sido. nån blir allti lessen hur man än styr o ställer här i live. man kör me sitt eget o hoppas att man själv blir lyckli o att de känns rätt. de räcker.
"Alla som inte tänker på mig är rena egoister!" Heh, heh... dålig vits..
hej ni vise och justin case kan ni berätta vem ni är.
the wise e kartsa kakkonen o justin cae e din morbror :) de e någo mätä när ja int kan kommentera me mitt eget namn...?
Post a Comment