På natten när vi anlände till New York tog vi taxin till hostellet men förvånades (hyperventilerade) av att hostellet inte existerade. Det fanns inte. Ingen skylt. Inget tecken på nånting. Vi kände oss lurade och i panik ringde vi det ända telnumret vi hade fått vid bokningen. En "Johnny" svarade och sa att han skulle vara där om nån minut. Snabbt som blixten var han där, öppnade dörren till ett hus fullt med hyresrätter och ledde in oss i en av lägenheterna. Vi steg in i lägenheten där någon låg och sov (??!!). Vi fick vårt rum, han fick betalt samtidigt som Mia undrade när dunkedunket i lokalen under oss skulle sluta. Johnny sa att det var lördag och att det var fest. "Aha" sa vi. Jag påpekade att hostellet var lite fishy med tanke på att det inte fanns någon respa/skylt/anything. Johnny sa att de var ett nytt företag. Jag (vi) tvivlade på att han hade vitt mjöl i påsen. Johnny gick och de tre små finntrollen föll pladask i sina sängar.
Den andra dagen började med en gräslig huvudverk, antagligen för att min dygnsrytm rubbats. Det regnade men vi drog oss till "centrum" med hjälp slovenens vägledning (den mystiske mannen som sov i det första rummet vi passerade under natten). Vi käkade på ett bagelställe ett stenkast från Time Square. Jag kände direkt att jag var hemma.
Den andra dagen började med en gräslig huvudverk, antagligen för att min dygnsrytm rubbats. Det regnade men vi drog oss till "centrum" med hjälp slovenens vägledning (den mystiske mannen som sov i det första rummet vi passerade under natten). Vi käkade på ett bagelställe ett stenkast från Time Square. Jag kände direkt att jag var hemma.
Poppy seed Bagel med cream cheese/ Mia framför David Lettermans late show
Fortsättning av dag 2 följer..
No comments:
Post a Comment